Orvar Säfström: ”Lär er hur spelvärlden funkar, föräldrar!”

2015-10-01, av Mikael

Det är dags att vi engagerar oss i barnens spelande i stället för att bara begränsa speltiden, tycker spelälskaren Orvar Säfström, tvåbarnspappa. Vad tycker ni? Diskutera gärna i kommentarsfältet!

Orvar Säfström med dottern Valeria, 7.
Orvar Säfström med dottern Valeria, 7.

Fakta om Orvar Säfström
Ålder: 37.

Familj: Frun Miriam, Gabriel, 15, och Valeria, 7.

Bor: Sedan tio år tilbaka i Malmö.

Gör: Spelar spel, ser på film och lyssnar på musik hela dagarna (frilansande krönikör, föreläsare och konsult inom populärkultur).

”Det är ju sånt här som förstör våra barn!” Pappan är upprörd och viftar mig i ansiktet med omslaget till ”Grand theft auto IV”. Han har precis förklarat hur hans tioårige son ägnat de senaste månaderna åt denna ”orgie i våldtäkter och massmord”, där man ”får poäng för att stycka prostituerade med motorsåg”. Jag befinner mig i föreläsningssalen på ett bibliotek i en mellansvensk småstad och har just hållit ett två timmar långt föredrag om spel och spelkultur.

Att jag ägnat åtminstone 15 minuter åt att förklara att det, precis som inom film och litteratur, finns många titlar helt riktade till en vuxenpublik, verkar ha gått den arga pappan helt obemärkt förbi. Detsamma gäller mina tips om att det därför är klokt att som förälder sätta sig in i det europeiska åldersgränssystemet PEGI. Så svårt är det inte, med graderingar från 3 till 18 års ålder (färgkodat för extra tydlighet) och med symboler som förklarar vilka inslag som orsakat åldersgränsen.

Mammor och pappor landet runt skjutsar varje vecka sina ungar till ridlektioner och fotbolls- och hockeyträningar. På helgerna är det tävling och match, och då ska alla goda föräldrar heja, peppa, sälja varmkorv och, om så krävs, mucka gräl med domaren. Men när det kommer till spel, ett av svenska barns största fritidsintressen, kan man i stället få höra föräldrar som nästan skryter med sitt bristande engagemang.

Att sätta sig ned en timme och få en inblick i ”World of warcraft” är för många fullständigt otänkbart, även om barnet skulle råka befinna sig på den högsta nivån och åtnjuta respekt från både jämnåriga och vuxna medspelare från ett tio­tal olika länder. Nej, de där spelen är bara strunt och stjäl värdefull tid.

Ingen förväntar sig att du som förälder ska börja spela ”World of warcraft”, levla upp en orc till 85 och starta ett guild. Men att vid frukostbordet kunna fråga sin tonåring hur det gick på gårdagens raid i Firelands, visar en delaktighet och nyfikenhet många föräldrar helt saknar i dag. Med lite grundläggande kunskap blir det också lättare att föra en vettig diskussion om gränser för spelandet.

Zlatans mamma tyckte kanske att hennes pojk borde ha ägnat sig lite mer åt skolarbetet, men för den sakens skull satte hon inte upp en regel att han bara fick spela en halvlek om dagen. Barn och ungdomar testar de gränser vi vuxna sätter upp – en grundläggande del av mognadsprocessen. Det betyder inte att vi uppgivet ska acceptera att mellanstadiebarn ser ”Motorsågsmassakern” eller att en tonåring slutar äta, duscha och gå till skolan för att spelandet tagit över all vaken tid.

Lite kunskap räcker långt. Då vet man att en timmes skärmtid inte räcker i ”World of warcraft”, och förhandlar kanske fram en lösning om tre timmar, två dagar i veckan i stället. Man vet att de återkommande utspelen om spelens fördärvlighet bottnar i kulturkonservativa lögner och snedvridna forskningsrapporter. Och man vet kanske också att ”Grand theft auto IV” är ett uttalat vuxenspel, som varken innehåller våldtäkter eller motorsågar.

Jag ler vänligt mot den upprörda pappan med spelomslaget och frågar lite försiktigt var deras tioåring fått tag på ett spel med 18-årsgräns.

Svaret är lika väntat som sorgligt.
– Han fick det av oss i julklapp.

Orvar Säfström 29 JUNI, 2011
KRÖNIKOR, ORVAR SÄFSTRÖM